Vallmusik
Bergen och de vida skogarnas musik. Fäbodarnas musik är en musik med rötter djupt ner i medeltiden. Med rop, sång och hornsignaler kunde vallflickorna hålla kontakt med sina djur, föra dem med sig och locka hem dem till kvällen. Vallpigan använde en speciell sångteknik som kallas kulning. Kulningen kan höras flera kilometer beroende på väder, temperatur och hur landskapet ser ut.
Karin Edvardsson Johansson. Inspelningen är gjord 1949 av Matts Arnberg på Sveriges radio och finns på Svenskt Visarkiv och på skivan ”Lockrop och vallåtar”, Caprice (CAP 21483) Publiceras med benäget tillstånd från Caprice Records
Förutom rösten användes också kohorn och näverlur för att kommunicera mellan olika fäbodar. Olika melodier betydde olika saker, till exempel kunde en melodi betyda ”Jag har tappat bort en ko” och då kunde en annan fäbod svara med en annan melodi som betydde ”leta inte längre, hon är här”.
I skogarna fanns det gott om vilda djur som varg och björn. Hornet och luren var speciellt bra för att skrämma bort dem.
Det var viktigt att hålla rovdjuren på avstånd för om man förlorade en ko så kunde det innebära att familjen svalt under vintern.
En ung vallpiga från Värmland berättar: ”…Det var så bedrövligt ibland att gå och blåsa i en stor lur dagen i ända. Ja, jag var allt så ledsen ibland. Man var ju inte så gammal heller, när man gick i vall… Det var så mycket varg i skogen. Så länge jag blåste, höll de sig undan, men så fort jag slutade, kom de fram”
Andra ord för kula:
locka, köla, kuja, lala, lulla, huja, käuka, köuka
